Vadå resfeber? Jag är en random!

Ett litet vardagskåseri om en tripp till Stockholm för ett tag sedan

Att resa är inte min grej, vare sig det är inom eller utanför landet. Det är förstås kul att komma iväg men det är ju det där med själva resan - speciellt att resa ensam är lite trist. Så är fallet idag, jag ska åka till huvudstaden för att gå på en konferens i morgon. Jag vet inte direkt om jag var nervös men jag var väldigt rastlös fram tills dess att jag skulle åka. Vad har jag att vara nervös för egentligen - att missa tåget, att kliva på fel tåg eller att villa bort sig i storstaden? Det finns väl mycket att oroa sig för om man vill, men varför? Missar jag tåget får jag ta nästa och punga ut med lite kosing, men 'so what', det överlever man väl. Går man vilse är det väl bara att fråga. Men jag är inte bekväm med den lilla oroskänslan som gnager och tänk om jag gör bort mig... du milde så hemskt. Äh skämt å sido det är jag, som väl är, inte så rädd för längre. Det har ju sina fördelar att bli äldre. Äldre, vad skriver jag egentligen?

Hur som helst nu sitter jag i alla fall på tåget. Nu tror du väl förstås att jag stått och väntat en halvtimma på stationen för att jag var rädd att missa tåget. Nej då, inte jag. Jag är funtad så att jag måste utnyttja tiden till max. Skulle jag någon gång vara klar i god tid, ja då hinner jag ju med att ta itu med något mer... och så blir det att stressa i alla fall. Någon som känner igen sig?


Jag hade precis satt mig på tåget då tågvärden kom för att se på min biljett. Den fanns ju så klart i väskan, jag hade ju bara kollat fjorton gånger om den var med. Samtidigt som tåget så sakteligen började rulla iväg så fick tågvärden se ett par tonårstjejer utanför på perrongen, de skrek och tjoade 'men vi ska ju meeed!' Värden kikar ut och säger lite tyst - 'undrar om han tänker stanna?' I nästa andetag säger han 'nej det tänkte han inte'. De stackars tjejerna står kvar och tåget börjar rulla allt snabbare. Undrar varför inte tågchauffören stannade, såg han dem inte eller är det någon säkerhetsgrej? Där satt jag och tänkte att det där kunde lika gärna varit jag, för jag kom ju bara någon minut före avgång.

Oops redan framme... dags att kliva av för tågbyte. Mot spår fem där Stockholmståget kommer in om en stund. Men det är absolut ingen brådska. Att det var spår fem som tåget gick ifrån hade jag ju förstås kollat med den trevliga tågvärden, inget kan ju lämnas åt slumpen... Äh, nu är jag rätt lugn det finns gott om tid och jag börjar så smått att njuta av resan. Jag ser mig omkring på alla människor som också väntar på tåget och funderar ett tag på vart alla är på väg. Den där ska nog också på kurs eller konferens tänker jag om en kvinna som har en ungefär lika nätt packning som jag, jag faktiskt det har jag. En annan lite äldre dam med större packning, ska nog till sitt barn och barnbarn i Stockholm, nja kanske Linköping?

Jag blir avbruten i mina funderingar för jag får syn på en militär som gör armhävning efter armhävning mot en bänk och därefter en massa dips. Genast kommer jag att tänka på att sådana där dips borde jag också göra för att minska på gäddhänget, men det är ju inte speciellt kul att träna. Äh, om jag kallar det 'muskler i vila' så låter det väl inte så farligt... Jag tränar ju lite i allafall, jag är nämligen med i en stegtävling. Det är tredje veckan nu som jag traskar lite mer än vanligt, jag borde förstås promenera ännu mer. Att man aldrig ska vara nöjd med sig själv. Jag måste jobba på det. Jag kanske ska gå lite fram och tillbaka här på perrongen för att få ihop lite steg, men det är väl ändå att ta i - någon måtta för det väl vara. Men hur ska jag få ihop 10 000 steg idag? Då är det ju en fördel om jag inte hittar till hotellet direkt, då kan det ju bli många steg. Det gäller att se positivt på tillvaron.

Nu rullar tåget in och eftersom jag kollat vagnläget två gånger på skylten på perrongen och jämfört med biljetten (måste kolla igen var jag la den) så var det i stort sett bara att kliva på tåget. Jag hittar min fönsterplats och slår mig ner jämte en tjej som inte kan slita sig från sin mobil. Strax kommer en stilig tågvärd och jag visar upp biljetten igen. Jag tar upp papper och penna igen och börjar skriva på baksidan av en kopia på en utskrift. Det är denna lilla vardagshändelse som jag skriver på och konstaterar att det är ju rätt roligt att skriva. Jag funderar på om någon skulle tycka om att läsa denna triviala, poänglösa lilla berättelse om ingenting? Det är väl i så fall om det finns någon mer där ute som känner igen sig och har resfeber precis som jag, för det är väl det jag har?

Redan i Mjölby! Mina tankar går till en kompis som flyttat hit, jag måste skicka ett sms till henne. Jag får svar direkt och hon önskar mig trevlig resa. Det är ju faktiskt ganska trevligt och avslappnade att sitta här på tåget och titta ut. Man sitter där man sitter och kan inte stimma runt och göra en massa saker. Runt omkring mig sitter ungdomar som uppdaterar sin status på facebook, gillar andras inlägg och grattar kompisar på födelsedagen, eller vad de nu hittar på. Egentligen är det inte bara ungdomarna som sysslar med detta, min generation är ju inte så dåliga på att 'facebooka' de heller. En kille snett framför mig kollar på en film på en laptop, jag tjuvkikar lite men den var inte så intressant. Bakom mig sitter ett gäng och spelar kort, kul att detta fortfarande existerar bland ungdomarna.

Attjo!!! Jag nyser på mitt vanliga högljudda sätt. Jag glömmer bort att jag kanske åtminstone borde försöka att minska ljudnivån lite, men för sent. Från två håll hör jag 'prosit'. Jag tackar och skrattar. Nu blir jag trött och funderar på att ta en liten powernap. Men först måste jag kolla biljetten, när var det jag skulle vara framme? Det blev inte så mycket med den där tuppluren men jag blundade en stund i alla fall.


Det är skönt att åka tåg när det är ljust. Men tyvärr måste jag säga att naturen är väl som fulast nu. Inget spirande vårgrönt ännu, ingen härlig sommargrönska, inga färgsprakande höstfärger och definitivt inte något vitt mjukt täcke på skog och mark (som väl är). Nu är det bara grått och smutsigt och det torra gräset har en tråkig beige färg. Och inte blir det bättre av att himlen är gråare än grå. Att fönsterrutan är väldigt skitig gör ju inte saken bättre. Just nu passerar vi en sjö och genast blir det vackert en liten stund. Alfons Åbergs mormor (eller farmor) säger ju så här: man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. Detta kan man ju översätta så här, tycker jag; det är ju bra att naturen periodvis är ful så uppskattar man den desto mer när den skiftar i olika gröna nyanser, är gul-röd-orange eller är gnistrande vit. 



I Linköping fick jag en ny reskompis. Det var en tjej i yngre tonåren som slog sig ner jämte mig.  Hon vänder sig direkt mot sina kompisar och säger besviket, varför ska alltid jag sitta med en 'random'. Jag småler och tänker att de var gulligt sagt, hon tror nog inte att jag hörde.


Jag tror att jag slutar skriva här för nu tror jag inte att du orkar läsa mer.


Om jag kom fram, jodå det gjorde jag och tro det eller ej jag hittade till hotellet utan några större problem. Det svåraste var väl i så fall att hitta ut från Stockholms station :-)
Det hade klarnat upp, temperaturen låg på hela 10 grader och Stockholm låg i ett rosa skimmer, helt plötsligt var allt vackert. 


Jag reser alltför sällan det kan jag lätt konstatera - det är ju riktigt kul och berikande. MEN hur ofta ska jag resa för att bli av med resfebern undrar jag?

Den här lilla berättelsen vill jag tillägna mig själv (som ska tänka på hur trevlig resan var till nästa gång det är dags att ge sig ut på nya 'äventyr') men också till min kompis som jag tror känner igen sig, eller hur?  /M