Det stora äventyret - resan och ett efterlängtat möte, dag 1

Resan till Los Angeles

Början på äventyret

Äntligen kom den stora dagen då jag skulle ta mig över halva jordklotet för att träffa min kära dotter. Det skulle bli den längsta resan jag någonsin gjort och jag skulle dessutom resa ensam. Den 27 januari, strax efter 07, en tisdagsmorgon, startade äventyret. Passet, pengarna och presenterna var med, ESTA-formuläret ifyllt, biljetterna var utskrivna och stödstrumporna var på. Jag var väl förberedd, men också nervös - det måste jag erkänna.

Den första milen fick jag skjuts av min kära granne, sedan var det buss ett par mil och därefter skulle tåget ta mig till Kastrup - men först ett spårfel i Nässjö som gjorde att jag började undra om resan skulle sluta här ;) Men tåget drog iväg ganska snart och efter cirka tre timmar var det tågbyte i Malmö. På Öresundståget träffade jag på en man som också skulle flyga till Los Angeles och sedan till Santa Monica som ligger nästgårds med Malibu som var mitt slutmål - världen är trots allt liten. Tiden gick ganska snabbt när man hade sällskap, vilket vi hade ända till vi klev på flygplanet.

Med facit i hand kunde man ha tagit ett senare tåg som skulle kommit fram en timma senare... men man vet ju aldrig, Jag skulle resa med Norwegian och planet, en Boeing 787 Dreamliner, lyfte i tid vid 15.10. Resan tog cirka 11 timmar, så det blev både middag och frukost, film och några sudokun (på skärmen som fanns på alla ryggstöd) och en välbehövlig powernap. Det tog nog cirka en timma innan jag fick väskan och passerat alla kontroller, lämnat fingeravtryck, fotograferats samt en kort intervju om mitt ärende i USA. Nu var jag nära...

Äntligen framme

... jag gick med mina väskor och tittade än till höger och än till vänster på alla människor för att se om jag såg min efterlängtade dotter, som jag visste skulle möta mig. Egentligen borde jag sett henne på långt håll där hon stod med sin blågula t-shirt och den stora, nästan självlysande skylten med texten "Välkommen mamma" - men det dröjde. Till slut fick jag syn på henne och det kändes som om jag flög fram den sista biten. Så underbart att få krama henne igen!

En frozen yoghurt med jätteblåbär satt fint.

Vi gick till parkeringshuset och lastade in väskorna i den stora vanen. Det är nio timmars tidsskillnad (nio timmar efter) så det var mörkt här i Kalifornien också. Elina körde med säker hand ut på motorvägen, där bilarna susade fram på motorvägen som hade sex filer i var riktning! Puh - detta är verkligen inget för mig. Jag vet inte riktigt, men det tog nog cirka en timma tills vi var framme i Malibu. Elina undrade om jag var hungrig - det var jag inte direkt men något skulle säkert gå ner. Elina introducerade mig för en av hennes favorit-Frozen Yoghurt. Det var verkligen gott!

Nu hade vi bara några minuter kvar till huset där hon bott och jobbat i drygt ett och ett halvt år. Vi gick in och hälsade på barnen och mamman men det var inte mycket mer - för sedan stöp jag i säng.
Jo, förresten jag blev väl mottagen av barnen - ganska snart tog, två av dem, min hand för att visa mig lite olika saker.

Jag hade nu varit uppe i drygt ett dygn (bara en liten powernap) - trött var jag förstås, men det var så fantastiskt att äntligen vara här!

Fortsättning följer...
/M

Kan man få ett bättre välkomnande - jag tror inte det :)