En härlig dag på SPA

Hejsan!

Äntligen var vår inbokade SPA-dag här! Att få tillbringa en dag på SPA och en behandling var dotterns 18-års-present och jag hade fått en behandling i födelsedagspresent.

Strax för halv tio var vi plats på Badhotellet, det var första gången vi var här. När vi anmält oss och fått våra tofflor och morgonrockar bytte vi inte om till detta utan till träningskläder. Det fanns ingen återvändo, dottern gillar ju att träna så det var bara att hänga med till gymet :)

Skakade loss

Hon tyckte att jag flamsade och att jag inte kämpade tillräckligt. Jag erkänner jag klagade en del på att det var jobbigt att göra situps, cykla, göra övningar med hantlar, pilatesboll och så givetvis träningsmaskinerna. En kul grej var en "skakmaskin" som skulle göra att man skulle få en perfekt kropp! Givetvis testade vi - för vem vill inte ha det ;) Oj, vad det skakade... överallt. Hjärnan fick en lätt hjärnskakning tror jag. Det kanske det som var grejen, att hjärnan skulle få sig en "tjyng" så man ser sig själv med andra bättre ögon efteråt, vad tror ni?

Det sitter i huvudet

Uppriktig sagt så var det väl inte träna jag hade tänkt att göra en dag som denna ;). När jag sa att jag trodde att jag var starkare och bättre tränad än jag var, så sa dottern "det där sitter bara i huvudet". Så klok hon är och vilken coach jag har :)

Det hon sa fick mig att tända till - nu skulle jag minsann visa henne! Vi gick loss på de två roddmaskinerna som stod intill varandra. Nu skulle det bli tävling av! Det var en rätt rolig träningsform, jag tror faktiskt inte att jag suttit i en sådan maskin förut (men rott i en eka har jag ju). Men detta passade mig bra.

Liv eller död

Först till 1000 meter var det som gällde. Jag kämpade på och tog ledningen, men när cirka 600 meter var avklarade kände jag att det började bli tungt, men jag fick ju inte lägga av nu! Istället gällde det att fokusera (det sitter ju i huvudet, som sagt) så nu blundade jag och fantiserade om att jag rodde på en sjö och någon skrek på hjälp lite längre bort i vattnet. Detta var allvarligt - det gällde liv eller död! Hur tror ni att det gick? Jo, jag vann med några sekunders marginal - bra va! Tack dottern, det var din förtjänst!

Äntligen SPA

Resten av dagen var så skön och avslappad (efteråt var jag glad att vi började dagen på gymet). Vi badade ångbastu och i pooler och åt frukt i massor. Sedan fick vi hoppa ur våra morgonrockar och gå upp i den fina matsalen där vi intog en god och fräsch lunch. Efter lunchbuffén var det dags för våra behandlingar. Jag tog en värmebehandling och massage, dottern hade bokat en ansiktsbehandling. Efter allt detta var vi så nöjda och satt en stund och slappade i en vilstol med var sin tidning. En riktigt härlig dag och mamma-och-dotter-aktivitet var till ända.

Tack dottern och tack till er som vi fått presentkort av!

/M

Skumt skum

Hej igen!
Jag och dottern var ute i trädgården och altandörren var öppen. Jag skulle gå in och hämta något, då jag får se några klickar med vitt skum på golvet. Jag frågar dottern om hon visste vad det var, men inte...

Jag började genast fantisera om att det var en orm som var eller varit inne i huset. Inte för att jag har hört talas om att ormar brukar "skumma", men har man fobi för något så är det nära till hands att man tror det värsta. Utan att säga något till dottern så spanande jag runt i huset efter ... jag du förstår säkert. Jag gick från rum till rum, lyfte på gardiner, kollade under soffor och sängar, men som tur var gjorde jag inget fynd, bara lite damm.

Lite senare lugnade jag mig och kom att tänka på att jag sett en padda eller groda i trädgården - det kanske var den som varit inne i huset. Det var inte riktigt lika äckligt, men tänk om den hoppar fram under soffan när jag kollar på TV eller något. Jag tror vem som helst hade blivit rädd.

För en stund sedan tror jag att jag kom på vad det var. Jag läste på nätet att katter kan tugga fradga när de äter något som smakar illa. Det kunde vara en insekt, en groda eller padda som inte smakade så bra. Jag har aldrig sett eller hört talas om detta tidigare, men så måste det ju vara.


Skönt att mysteriet är löst. Det var säkert vår lilla söta katt Elsa som var orsaken till det skumma skummet. Det blev mycket på en dag först detta, sedan var det ju ormen som jag skrev om förut...


God natt, jag tror nog ändå att jag måste lyfta på hela täcket och kika under kudden innan jag kryper ner ;)
 /M

En skräckfylld natt

Mjau, mjau, mjau lät det mitt i natten. Jag vaknade av lilla Elsas bestämda och högljudda jamande. Hon kom närmare och nu hörde jag att hon kom in i sovrummet. "Hej Elsa" säger jag yrvaket, men jag blev genast alldeles kall inombords. Jag hörde nämligen också ett litet ynkligt pipande. Nej! Elsa kom för att stolt visa upp en liten mus som hon fångat! Jag blev helt klarvaken, såg inget, men hörde desto bättre. Hur lyckades hon jama samtidigt som hon har en mus i munnen tänkte jag, det måste vara någon slags buktaleri.

Vad gör jag nu tänkte jag, börjar jag skrika på kattaskrället så kanske hon släpper taget om musen och då har jag en lös mus springande i huset. Nej jag måste vara kall och behålla lugnet. Jag tände lyset och satte mig käpprakt upp i sängen. Sedan satt jag där och väntade på det krasande ljudet när hon biter ihjäl den stackars oskyldiga musen. Där kom ljudet, det var befriande men oerhört äckligt på samma gång. Jag var livrädd att hon skulle hoppa upp i sängen... men om jag väntar ytterligare en stund så kanske hon äter upp musen så slipper jag ta hand om resterna. Jag ser inte Elsa så jag vet inte riktigt hur långt hon kommit med sitt nattmål.

Jag lyssnar noga, det låter inte så mycket, så jag lutar mig framåt och ser att hon sitter under en stol och tvättar sig. Då var det dags.... ingen Elsa i sängen här inte. Nu ska hon ut. Motvilligt går hon med på detta. Jag kan tänka mig att hon undrar varför jag inte var glad på henne så duktig som hon varit.

Nu återstår bara att kika om det ligger några äckliga rester kvar på golvet, jag lyfter på ett par strumpor och tittar under sängen. Bara en ytterst liten magsäck eller vad det nu var hittade jag, det var skönt. En sak till återstår innan jag kunde försöka somna om och det var att få ner pulsen. Jag stängde också dörren till rummet som kattluckan finns i.... inga fler sådana här skräckupplevelser tack!

På grund av detta så försov jag mig också... /M

Igår fest, idag en ensam sko...

Igår var det fest.
Idag när jag och en väninna skulle gå tillbaka till festlokalen för att städa hittade vi en ensam sko, snyggt uppställd på vägen. Den tillhörde en av festdeltagarna, det visste vi. Mycket märkligt!

Skon stod där snyggt uppställd precis som den var på väg någonstans. Men färdriktningen var helt fel. Den följde inte grusvägen och såg inte heller ut som om den skulle gena hem till ägarinnan.

Den stod så ensam i sin majestät, ensam så ensam. Vart var den på väg och var höll skons äkta hälft till och framför allt var fanns ägarinnan?

Jag kunde inte låta blir att fotografera, och visst blev det väl en ganska märklig bild? /M

Passa er för potatisris!

Igår var det fest och jag var en av fyra som var med och ordnade. Vi skulle laga mat till cirka 35 personer, det är inte varje dag man gör det precis. Så det blev genast lite jobbigt och man undrar om de blir lagom mycket mat. Maten räckte gott och väl och med 15 dl grädde och lika mycket turkisk yoghurt så kunde ju i alla fall inte såsen till kycklingen bli annat än lyckad.

Men hur var det med riset eller potatisen? 
Vi hade köpt jasminris, en sort som ingen av oss hade provat förut, Men det är väl inte så stor skillnad på olika sorters jasminris, tänkte vi. För att göra det hela lite festligare tog vi i gurkmeja för att få ett gult ris (det är ju snart påsk). Vi kokade riset och skulle lägga upp det i en snygg skål då vi märkte att riset var hur kletigt som helst... Men vad skulle vi göra? Vi hade ett stort gäng hungriga gäster som väntade. Det var ju bara att servera detta. Till att börja med tog gästerna riset själva. Men det blev kö, det tog för långt tid att få bort riset från serveringsskeden! Därför hoppade en av festarrangörerna in och agerade "mattant". Riset var som tapetklister!

Nu kommer vi till den verkliga poängen
- Men har ni stått och skalat och pressat så här mycket potatis? sa en av gästerna ... och det sa hon efter att hon ätit upp! Med en smakrik sås på riset så kanske det inte var så lätt att avgöra vad det var egentligen. Man äter ju mycket med ögat, så är det ju faktiskt. Hon tilldelades en vandringspokal för utmärkelsen som kvällens profil för denna eminenta kommentar.

Helt klart såg det ut som pressad potatis, ljusgult och fint dessutom :-)
Hur som helst så blev festen lyckad och gästerna gillade i alla fall kycklingrätten, den läckra fikonsalladen och tomatsalladen.

Kycklingrätten är en bra rätt om man ska ha många gäster. Speciellt om man har tillgång till en stor varmluftsugn, som vi hade. Vi kunde tillaga åtta kilo kyckling på en gång, men passa er för potatisris!

Vill ni ha receptet på basilikakycklingen? Jag kommer att lägga in det här på bloggen endera dagen, håll ögonen öppna och försök att härda ut tills dess :-) Här är receptet

Vi har lagat rätten många gånger här hemma, och även gjort lite olika varianter på kryddningar och tillbehör. Det är smidigt när man kan tillaga kycklingen helt och hållet i ugnen.

Några saker vill jag skicka med till mina barn: köp rätt sorts diskmedel, rätt sorts platsfolie och rätt sorts ris  :-)
Ha det gott! I kväll blir det nog att knyta sig tidigt ;-)
/M

Vadå resfeber? Jag är en random!

Ett litet vardagskåseri om en tripp till Stockholm för ett tag sedan

Att resa är inte min grej, vare sig det är inom eller utanför landet. Det är förstås kul att komma iväg men det är ju det där med själva resan - speciellt att resa ensam är lite trist. Så är fallet idag, jag ska åka till huvudstaden för att gå på en konferens i morgon. Jag vet inte direkt om jag var nervös men jag var väldigt rastlös fram tills dess att jag skulle åka. Vad har jag att vara nervös för egentligen - att missa tåget, att kliva på fel tåg eller att villa bort sig i storstaden? Det finns väl mycket att oroa sig för om man vill, men varför? Missar jag tåget får jag ta nästa och punga ut med lite kosing, men 'so what', det överlever man väl. Går man vilse är det väl bara att fråga. Men jag är inte bekväm med den lilla oroskänslan som gnager och tänk om jag gör bort mig... du milde så hemskt. Äh skämt å sido det är jag, som väl är, inte så rädd för längre. Det har ju sina fördelar att bli äldre. Äldre, vad skriver jag egentligen?

Hur som helst nu sitter jag i alla fall på tåget. Nu tror du väl förstås att jag stått och väntat en halvtimma på stationen för att jag var rädd att missa tåget. Nej då, inte jag. Jag är funtad så att jag måste utnyttja tiden till max. Skulle jag någon gång vara klar i god tid, ja då hinner jag ju med att ta itu med något mer... och så blir det att stressa i alla fall. Någon som känner igen sig?


Jag hade precis satt mig på tåget då tågvärden kom för att se på min biljett. Den fanns ju så klart i väskan, jag hade ju bara kollat fjorton gånger om den var med. Samtidigt som tåget så sakteligen började rulla iväg så fick tågvärden se ett par tonårstjejer utanför på perrongen, de skrek och tjoade 'men vi ska ju meeed!' Värden kikar ut och säger lite tyst - 'undrar om han tänker stanna?' I nästa andetag säger han 'nej det tänkte han inte'. De stackars tjejerna står kvar och tåget börjar rulla allt snabbare. Undrar varför inte tågchauffören stannade, såg han dem inte eller är det någon säkerhetsgrej? Där satt jag och tänkte att det där kunde lika gärna varit jag, för jag kom ju bara någon minut före avgång.

Oops redan framme... dags att kliva av för tågbyte. Mot spår fem där Stockholmståget kommer in om en stund. Men det är absolut ingen brådska. Att det var spår fem som tåget gick ifrån hade jag ju förstås kollat med den trevliga tågvärden, inget kan ju lämnas åt slumpen... Äh, nu är jag rätt lugn det finns gott om tid och jag börjar så smått att njuta av resan. Jag ser mig omkring på alla människor som också väntar på tåget och funderar ett tag på vart alla är på väg. Den där ska nog också på kurs eller konferens tänker jag om en kvinna som har en ungefär lika nätt packning som jag, jag faktiskt det har jag. En annan lite äldre dam med större packning, ska nog till sitt barn och barnbarn i Stockholm, nja kanske Linköping?

Jag blir avbruten i mina funderingar för jag får syn på en militär som gör armhävning efter armhävning mot en bänk och därefter en massa dips. Genast kommer jag att tänka på att sådana där dips borde jag också göra för att minska på gäddhänget, men det är ju inte speciellt kul att träna. Äh, om jag kallar det 'muskler i vila' så låter det väl inte så farligt... Jag tränar ju lite i allafall, jag är nämligen med i en stegtävling. Det är tredje veckan nu som jag traskar lite mer än vanligt, jag borde förstås promenera ännu mer. Att man aldrig ska vara nöjd med sig själv. Jag måste jobba på det. Jag kanske ska gå lite fram och tillbaka här på perrongen för att få ihop lite steg, men det är väl ändå att ta i - någon måtta för det väl vara. Men hur ska jag få ihop 10 000 steg idag? Då är det ju en fördel om jag inte hittar till hotellet direkt, då kan det ju bli många steg. Det gäller att se positivt på tillvaron.

Nu rullar tåget in och eftersom jag kollat vagnläget två gånger på skylten på perrongen och jämfört med biljetten (måste kolla igen var jag la den) så var det i stort sett bara att kliva på tåget. Jag hittar min fönsterplats och slår mig ner jämte en tjej som inte kan slita sig från sin mobil. Strax kommer en stilig tågvärd och jag visar upp biljetten igen. Jag tar upp papper och penna igen och börjar skriva på baksidan av en kopia på en utskrift. Det är denna lilla vardagshändelse som jag skriver på och konstaterar att det är ju rätt roligt att skriva. Jag funderar på om någon skulle tycka om att läsa denna triviala, poänglösa lilla berättelse om ingenting? Det är väl i så fall om det finns någon mer där ute som känner igen sig och har resfeber precis som jag, för det är väl det jag har?

Redan i Mjölby! Mina tankar går till en kompis som flyttat hit, jag måste skicka ett sms till henne. Jag får svar direkt och hon önskar mig trevlig resa. Det är ju faktiskt ganska trevligt och avslappnade att sitta här på tåget och titta ut. Man sitter där man sitter och kan inte stimma runt och göra en massa saker. Runt omkring mig sitter ungdomar som uppdaterar sin status på facebook, gillar andras inlägg och grattar kompisar på födelsedagen, eller vad de nu hittar på. Egentligen är det inte bara ungdomarna som sysslar med detta, min generation är ju inte så dåliga på att 'facebooka' de heller. En kille snett framför mig kollar på en film på en laptop, jag tjuvkikar lite men den var inte så intressant. Bakom mig sitter ett gäng och spelar kort, kul att detta fortfarande existerar bland ungdomarna.

Attjo!!! Jag nyser på mitt vanliga högljudda sätt. Jag glömmer bort att jag kanske åtminstone borde försöka att minska ljudnivån lite, men för sent. Från två håll hör jag 'prosit'. Jag tackar och skrattar. Nu blir jag trött och funderar på att ta en liten powernap. Men först måste jag kolla biljetten, när var det jag skulle vara framme? Det blev inte så mycket med den där tuppluren men jag blundade en stund i alla fall.


Det är skönt att åka tåg när det är ljust. Men tyvärr måste jag säga att naturen är väl som fulast nu. Inget spirande vårgrönt ännu, ingen härlig sommargrönska, inga färgsprakande höstfärger och definitivt inte något vitt mjukt täcke på skog och mark (som väl är). Nu är det bara grått och smutsigt och det torra gräset har en tråkig beige färg. Och inte blir det bättre av att himlen är gråare än grå. Att fönsterrutan är väldigt skitig gör ju inte saken bättre. Just nu passerar vi en sjö och genast blir det vackert en liten stund. Alfons Åbergs mormor (eller farmor) säger ju så här: man måste ha tråkigt ibland för att veta när man har roligt. Detta kan man ju översätta så här, tycker jag; det är ju bra att naturen periodvis är ful så uppskattar man den desto mer när den skiftar i olika gröna nyanser, är gul-röd-orange eller är gnistrande vit. 



I Linköping fick jag en ny reskompis. Det var en tjej i yngre tonåren som slog sig ner jämte mig.  Hon vänder sig direkt mot sina kompisar och säger besviket, varför ska alltid jag sitta med en 'random'. Jag småler och tänker att de var gulligt sagt, hon tror nog inte att jag hörde.


Jag tror att jag slutar skriva här för nu tror jag inte att du orkar läsa mer.


Om jag kom fram, jodå det gjorde jag och tro det eller ej jag hittade till hotellet utan några större problem. Det svåraste var väl i så fall att hitta ut från Stockholms station :-)
Det hade klarnat upp, temperaturen låg på hela 10 grader och Stockholm låg i ett rosa skimmer, helt plötsligt var allt vackert. 


Jag reser alltför sällan det kan jag lätt konstatera - det är ju riktigt kul och berikande. MEN hur ofta ska jag resa för att bli av med resfebern undrar jag?

Den här lilla berättelsen vill jag tillägna mig själv (som ska tänka på hur trevlig resan var till nästa gång det är dags att ge sig ut på nya 'äventyr') men också till min kompis som jag tror känner igen sig, eller hur?  /M